Många gånger genom åren som lärare har jag och kollegor på olika skolor skojat om att elever är så söta och fina att vi vill ta med dem hem och sätta dem i våra hyllor. Det är märkligt när något som man har skojat om blir viktigt att göra på riktigt. Det kändes självklart att säga till Ahad att om han inte hittade någon annanstans att bo så var han välkommen att flytta hem till oss. Det var ju ändå snart sommarlov och han skulle nog inte vara min elev till hösten. På skolavslutningen så sa jag till min rektor att jag hade en elev som jag inte skulle låta flytta till någon annan kommun. Den vän som jag hade funnit via ett slöjdprojekt på skolan hade tidigare lyckats hjälpa ett par av skolans elever att hitta boende i kommunen istället för att behöva flytta till en annan kommun och något av Migrationsverkets boende. Bollen var i rullning och många fler ungdomar skulle längre fram komma att behöva boende. Än så länge gällde det endast de som fyllde 18 år men snart skulle åldersuppskrivningarna komma igång. Det var snart sommarlov 2017. 

 

Ahad cyklade hem till oss från sitt boende. Vi tittade tillsammans på några papper som han behövde hjälp med. Han hälsade på Andreas, Nils och Måns och på min pappa som var på besök. Han fick se att vårt hus var litet och i kaos. Men det fanns ett krypin som väntade på honom om han ville. Jag bad honom om att cykla hem till sig, tänka och sedan höra av sig om han ville komma till oss. Han hörde strax av sig och vi bestämde att han skulle flytta in.

 

Nils och Måns var förtjusta i Ahad från start! Innan Ahad kom var Nils och Måns överens om att det skulle bli konstigt att inte bara vara vi fyra längre. Men när Ahad hade flyttat in ville de inte sluta att spela kort, brädspel och “fysa” med honom. De funderade mycket över om han var deras brorsa eller extrabrorsa eller hur det egentligen var. Nu är nyhetens behag för länge sedan över och de sitter i varsitt hörn med sina telefoner. Men det är så skönt att ha en storebror som är hemma när en inte vill vara själv och som åker buss med en när man inte vill göra det ensam och som lär en att ungdomar inte är farliga.

 

För mig räckte det med en natt. Efter en natt så satt han där, i mitt hjärta. Jag hade ju ett litet försprång eftersom jag hade varit hans lärare i ett år. Men ändå. Det gick så snabbt. Jag känner mig så privilegierad som får fortsätta att ha Ahad i mitt liv trots att jag inte längre är hans lärare. Det är fint att få lyssna på hans tankar när han väljer att dela med sig. Det är lärorikt att laga mat tillsammans och att få Ahads perspektiv på allt möjligt.

 

Ahad har berättat att det var en del som var svårt i början. Han saknade sina kompisar från boendet och det var svårt att förstå vad barnen och Andreas sa. Ibland var det nog svårt att förstå vad jag sa också. Men jag hade ju varit hans lärare i ett år så han var i alla fall van vid min röst.

​

I hushållet bor: Cecilia, Andreas, Ahad (18 går på G2), ganska ofta Naser (18 går på G2), Nils (13 går på Farstavikens skola), Måns (11 går på Grantomta Montessoriskola

​

​